Min absoluta sanning!
Det är idag exakt 15 år sedan saker och ting hände som kom att prägla mitt liv på ett helt annat sätt än hur det skulle egentligen, att tappa sin "riktiga" identitet helt just i den ålder som man håller på att finna den är rätt orättvist. Inte nog med det, att varje första vecka i november behöva återuppleva allt igen, förutom att man VARJE dag minst en gång om dagen slåss om någon tanke som har med händelsen eller de involverade att göra. Att tänka och göra saker som man undrar "varför tycker och gör jag så annorlunda, är det något fel på mig?" Att ha fobier som man inte riktigt förstår VARFÖR man har dem?!
Allt som har med psyket och hjärnan att göra är mycket intressant och så himla komplext.
Tack vare faktiskt ett Oprah W program som jag råkade se för lite mer än ett år sedan, där just detta ämne togs upp och man fick se och hKöra andra ta upp samma fobier, samma "annorlunda" beteende och tankar som egentligen inte alls var så annorlunda och ett beteende som faktisk andra också hade:) det var då jag beslutade mig för att verkligen ta tag i "problemet", hos en helt fantastisk läkare som gör de jobbiga och traumatiska händelserna till bara ett minne, och även tar bort de jobbiga skuldkänslorna. Det folk oftast gör med sådana händelser att man återupplever händelsen varje gång istället för att det ska vara som ett minne!
Så efter alla oändliga timmar med samtal och de där tårarna som aldrig verkade ta slut så är detta första året på 15 år som jag kan säga att jag INTE har skuldkänslor alls för det var faktiskt INTE mitt fel och inte heller vid riktigt medvetande, jag var bara ett barn och det är inte jag som ska skämmas, det är dem andra och det är så underbart att äntligen förstå det!
Till de vissa omkring mig som egentligen skulle "hjälpa" mig igenom det men som gjorde saken såååå mycket värre vill jag säga, jag förlåter för att ni var så okunniga trots er höga ålder, och kom ihåg att ETT BARN ÄR ALLTID ETT BARN!!!
