msfoxy

När en människa upplever ett trauma ändras mycket i ens personlighet, om traumat sker hos små barn eller ungdom är det MYCKET värre eftersom ett barn/ungdom inte hunnit utveckla sin personlighet ännu, inte heller sin syn på livet. Det som händer då om man inte får omedelbar terapi och omvårdnad av nära och kära är att livet "stannar upp" vid den ålder traumat skedde, man utvecklas som vanligt men ändå inte. Ens värderingar och ens personlighet förändras utifrån traumat. Så om ett trauma sker vid 14 års ålder så är man fortfarande 14 och tänker som en 14 åring på vissa plan även om man i nuläget är 27 år. Ens riktiga personlighet som man föddes med och som man egentligen skulle ha sattes på paus vid 14 eftersom man inte bearbetade traumat.
Detta är vad min traumaläkare och psykolog har förklarat och berättat för mig och jag kan nu säga att oj vad rätt de har.
Det tog mig 13 år och faktiskt ett Oprah avsnitt för att förstå hur mycket min vardag är präglad och påverkad av en händelse som skedde då. Min psykolog remiterade mig då till en trauma läkare, Stefan som skulle bearbeta detta med mig och få den händelsen att bli ett fjärran minne istället för en upprepning av händelsen hela tiden.

Metoden Stefan använder har med ögonen och minnet att göra, det jobbiga är att behöva "uppleva" händelsen minut för minut innan man kan gå vidare i behandlingen, så det var riktigt jobbigt men det värsta är över och nu är vi inne på tiden kort därefter vilket är ett trauma i sig (då alla runt omkring mig reagerade på fel sätt).

Om jag säger så här, innan "händelsen" var jag en väldigt självsäker tjej som ingen kunde trampa på, jag vågade allt och älskade utmaningar, armbågade mig fram och var mycket mycket frammåt, en riktig energiknippe och såg possitivt på det mesta...
Efteråt så "tinade" jag sakta bort, självsäkerheten har varit på sin botten, låtit folk i min släkt/familj och även andra utomstående trampa sönder mig, allt känns pinsamt, alla andras åsikter om allt och om mig har varit viktigast. Att tiga för att inte såra folk har man gjort, speciellt inför mina två äldre systrar som alltid har betytt mest för mig, jag har alltid sett upp till dom och skulle jag någonsin råkat säga något dumt till dom så har jag mått riktigt dåligt länge över det... MEN NU...

Sedan jag började hos Stefan har det börjat hände en massa massa med mig vilket han sa det skulle göra. Han sa att min "riktiga" personlighet skulle komma fram igen och ta över den som ersattes av traumat.
Jag börjar stå upp för mig själv och mina åsikter som jag anser har ett stort värde för mig numer, jag tiger inte inför folk och släkt mer utan säger rakt ut vad jag tycker själv. Min självsäkerhet och självkännsla börjar komma tillbaka och jag känner att jag både är vacker, smart och hur bra som helst, jag är mer taggad inför min framtid och livet. Jag gör olika val enklare än innan och jag gör dem helt själv utan att fråga andra som innan.
Som t.ex, jag har alltid kunnat köpa mig en bil men av någon anledning inte vågat för det känts som om det var ett för stort vuxensteg och nu för 2 veckor sedan gick jag bara in hos bilförsäljaren och körde ut med en helt splajs ny bil, ett eget och självsäkert val!
Viktigast av allt är väl att jag nu känner att MINA åsikter räknas och är viktigast för mig.

Ja, det har hänt mycket sedan jag påbörjade traumabehandlingen för 1,5 månad och fortsätter att hända, väldigt intressant. Det som jag upptäckt är att de som jag ansett och trott alltid har stått mig närmast är dem som accepterat detta minst och glädjs minst för mig, men däremot har jag vänner som hela tiden stöttar mig och som är där varje timme på dygnet om jag behövt det och jag är så himla tacksam för det.

Jag kommer att fortsätta skriva om detta för jag vill dela detta med mig så att kanske någon mer som har upplevt något liknande kan känna att de inte är ensamma och för att jag gärna vill kunna se tillbaka på denna possitiva utveckling själv:))

Stor kram till alla som läser detta:))